Till personalen:

Ni fick mig att möta mina mörkaste sanningar här, och det gjorde förbannat ont, i alla fall till en början... men med er trygghet, värme och kärlek har min smärta varit bemött med en öppen famn eller öron som orkar och vill lyssna. Det har fått mig att stanna istället för att fly och bedöva.

Min bedövning svek mig innan jag kom hit och lämnade mig i ett väldigt dåligt skick, där jag inte ens orkade sitta på min sängkant. Det är fem månader sen. Idag kan jag stolt titta mig i spegeln och tänka att den kapacitet jag har kan ta mig hur långt som helst. Idag är jag befriad från den destruktiva identitet som livet format mig till. Jag är ingen missbrukare, jag har haft ett missbruk. Dömd att lägga fram bevis på min förändring, vilket jag gärna gör för jag vet att den är för evigt!

Jag har lärt mig möta sorg, skam och rädsla.
Jag har lärt mig tillit till andra kvinnor och omvärlden, och mig själv.
Jag har lärt mig strategier för motgångar.
Jag har lärt mig att leva.

Jag tror inte ni förstår riktigt vad det är ni gör här, men ni räddar liv.

Till tjejerna:
 

Jag vet inte om det går att säga hejdå till en tid som den här utan att det gör ont. För sanningen är inte bara att vi har bott på samma ställe... vi kom hit från olika håll, men med något gemensamt, vi visste hur det känns när livet går sönder, när man tappar sig själv och när man vaknar och inte riktigt vet hur man hamnade där man hamnade.

Det har varit svårt för mig att hitta ord som egentligen räcker till för att beskriva vad ni betytt och betyder för mig. Ni är inte bara kvinnor som delar historien och erfarenheten av att blivit fråntagen allt av en människa vi gav vårt hjärta till. Ni har bedövat och flytt, precis som jag. Ni är kvinnor som varit med och förändrat mig på djupet.

Vi har sett varandra när masker och fasader rasar. Det är inte många människor som får uppleva det vi delat här. Jag har mött en ärlighet här som jag aldrig kommer glömma. Jag har sett en vacker sårbarhet i att känna allt men ändå stanna kvar. Det här är en trygg plats, vi behöver inte fly längre.

Här skapas nya förutsättningar så att var och en av er kan sluta kriga för överlevnad, släppa garden och börja leva.

Tänk att vi valde livet samtidigt och fick dela den här tiden tillsammans på jorden. Tillsammans har vi sakta byggt en av de tyngsta grundstenarna framåt, och det är tillit. Tillit till oss själva men också till omvärlden. Det är oerhört vackert, modigt och befriande. Det behövs ett sammanbrott (eller fler) för ett genombrott och sanningen gör ont. Läkningen är en process, men den är inte omöjlig!

Kärlek till er för att ni aldrig gav upp och kärlek till er för ert mod som vuxit ur rädsla.